Jag fullkomligen älskar sommarblommor. I alla färger. ...
Hojt hojt ni som undrat var våra linnegardiner är ifrån. Vi har både såna med knytband upptill och såna utan. Inomhus men också i pergolan utomhus på sommaren.
Köper oftast när jag får mail om något erbjudande och nu kan jag tipsa om dessa som är på 50 procent rea. Det är glesvävt franskt lin.
Bästa med linnegardiner är hur de fladdrar i vinden på somrarna när man öppnar fönsten. En fördel som jag ser det är också att linne till skillnad från många andra tyger inte behöver styrkas för att vara fina.
Har aldrig strukit våra. Våra linnegardiner tänker jag att vi ska ha för alltid. När de blir smutsiga tvättar jag i 60 grader..men i ärlighetens namn har jag inte gjort det ännu. Inte tyckt det behövs.
Nyansen till höger har vi hemma i vårt sovrum, vita har vi i vardagsrummet. gillar också denna gröna!
HÄR finns dessa (adlink)
Här kommer ett par foton på olika linnegardiner hos oss:
Fler inlägg från colorelle.se
Blommor som mat till bin 🐝 I reklam för Florea
Kommentarer:
#1:
Lina
Längtar efter sommaren när jag ser bilderna :)
#2:
Alexandra
Älskar linnegardiner :)
#3:
Netti Starby
Jättefina tips! :-D
#4:
Anonym
Det är så fint!
#5:
Anonym
Lite nya gardiner är ju aldrig fel!
#6:
Linnea
Hej Ulrika!
Linnea heter jag och har följt dig både på blogg och instagram länge. Du är så härligt positiv och avslappnad och känns väldigt genuin. Nu vet jag att din blogg främst fokuserar på mode och inredning men jag har ett "önske"-inlägg som ligger lite utanför detta. Jag skulle nämligen verkligen vilja höra om hur du balanserar livet/egentid/egot/träning/shopping/träffa vänner/göra-saker-utan-familjen osv sedan du fått barn. Själv har jag en son på snart 2 år och känner att jag fortfarande inte har kommit in i någon bra balans när det gäller allt det där. Liksom hur man fortsätter göra och vara på ett sätt som man känner igen sig själv och så man mår bra samtidigt som hämtning och lämning på förskolan ska till, man vill vara så mkt som möjligt med varandra på helgerna osv. Jag tycker det är suuuupersvårt. Bara att komma iväg och träna en timme känns i huvudet oftast omöjligt eftersom det kräver en insatts från nån annan (läs: min man) för att det ska gå ihop. Och det är verkligen inte så att det är något honom emot utan det är nog främst jag själv som sätter gränserna... Hur som, det skulle vara jättekul/-skönt/-intressant att höra hur du tänker kring detta i din vardag. Och jag är säker på att många andra följare skulle hålla med mig. Ha det gott!
//Linnea
ps. full respekt om du inte är så sugen på att dela med dig av denna typ av tankar och det känns för privat.
